Kom på idag att det var fasligt längesen jag tittade och skrev i min kalender. Så mycket har jag släppt på mitt annars strukturerade kalenderliv. Saknar det ofta lite. Men vet ju att det kommer tillbaka. När jag klarar av att hantera ett hektiskt liv igen. När jag inte längre är sjuk.
Även om dagarna nu är bra. Även om jag mår okej och njuter av livet. Är oskuldsfullt nonchalant till allt som handlar om hållbar framtid, långsiktiga tankar etc etc etc. Så har jag aldrig varit innan. Är glad att jag lyckas hålla det. Att jag tillåter mig själv vara mindre ansvarsfull och kontrollerande på flera fronter.
Separationsångesten närmar sig. Det är det enda jobbiga just nu. Jag kommer flytta ifrån min andra familj, min trygghet. Mina vänner, min stad. Jag kommer vara på öppet hav utan en strand att lägga an vid.
Det regnar mjukt och mörkt utanför lägenheten. Nästan sådär vackert melankoliskt. Just idag har jag inget emot det. Jag har dagen planerad, utstakad. Mer än vad jag kan säga om mitt liv, mitt oklara liv.
Dock är det ovanligt kyligt. Jag drar mig inte för att ta på mig sjalen och en extra tröja, så lite hud som möjligt når dagsljus och den svala luften. Känns inte riktigt som sommar och juni. Känns snarare som tidig vår eller höst, om än lite grönare.
Men så får det vara. Det har sagts att sommarvärmen är på väg. Jag uppdaterar ständigt väderleksrapporter från flertalet olika källor. I Berlin ska det snart vara 28 grader och sol. Åh, Berlin. Älskade Berlin. En dröm, så läskig men så himla fantastisk. Tänk om jag lyckas göra den möjlig.
Regnet blir starkare. Det smattrar kraftigare och kraftigare mot rutorna i vår våning. Den trygga våning jag ännu bor i, men bara en månad till. Mindre än en månad. Jag vill inte tänka på det, vill inte flytta ifrån min fina kollektivfamilj, men det är dags. Det är dags för nya äventyr, oklarhet och osäkerhet. Måste och vill, men ändå inte.
Mitt liv är för en gångs skull inte utstakat för mig, planerat, kontrollerat. Jag har släppt på det, ändrat mig, frågat mig själv. Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Och jag har ingen aning. Om en månad blir jag 'hemlös'. Jag blir på osäker och fri fot. Oklar fot. Där inget är säkert, planerat och det finns ingen landningsbana. Men så är det. Det får vara så.
Jag har klarat mig igenom första halvan av året. Det har pendlat mellan hoppfulla och hopplösa känslor. Det har gått något steg bak, något steg fram. Men jag är fortfarande här, trotsat det meningslösa och fokuserat på det viktiga. Till stor del.
Det är nu månad sex, juni, år 2015. Det är svårt att inte känna sig meningslös, utan poäng och ens duktig. Men jag vet ju att det inte är så. Det jag gjort nu har varit viktigt för mig och det är noga att jag inte slutar och stannar upp. Lägger det på hyllan. Jag måste hela tiden tänka efter, i varje situation. Jag vet att jag aldrig kommer kunna tänka fullt ”normalt och fritt”. Sjukdomen kommer alltid att vara en del av mig. Jag måste bara lära mig att hantera den. Att skilja på när det är min sjukdom som talar och när det är jag. Det blir lättare för varje vecka som går, trots vissa motgångar.
En dag kommer jag känna att jag gör och har gjort något meningsfullt. En dag. Men ännu pendlar mina känslor, och det får vara okej. Det blir inte helt bra över en natt. Det kräver tid. Det kräver jobb.
det är så jävla enkelt att säga "börja må bra, välj rätt väg, va positiv". men det är inte så himla lätt och jag är så trött på alla som ber mig om detta. jag orkar inte vara positiv. jag mår dåligt, jag är destruktiv. det är bara så det är. jag kan inte trycka på en knapp och vipps så är allt bra och underbart. nej, livet fungerar inte så. livet är en pers. livet är inget lätt. det kommer alltid vara svårt att finna poängen, vägen, målet. det kommer aldrig bli en vila.
önskar jag var lika glad, normal och välfungerande som så många andra. önskar jag inte mådde dåligt. önskar jag inte vore ledsen. önskar jag inte vore sjuk.
är så trött på att inte se någon poäng med livet. inget hopp om framtiden. för inte kommer det bli något av mig. och inte finns direkt någon gnista med framtid och liv. det är tråkigt. hopplöst. sorgligt.
och skäms för att tycka så här. när man ändå har det bra tillställt. så kan man ändå inte uppskatta det.
är hemma efter fem dagar i underbara, fantastiska och perfekta berlin.
några böcker rikare.en smalare plånbok, tommare konto. även en tappad plånbok fattigare.
men det är okej. för jag är så glad. vill bara åka tillbaka. prata tyska dagarna långa, gå på oklara klubbar, förlora mig längs vackra gator. dricka öl i görlitzer park hela eftermiddagar, i solen, i 20 graders värme.
dricka öl ca konstant, köpa billig alkolhol, billig tobak, billig mat och billiga kläder. träffa intressant folk, mysa, trivas.
så fantastiskt. att en stad jag ändå bara varit i tre gånger, med stora mellanrum, kan kännas så mycket som hemma. mer än något har gjort på så himla länge.
känner mig så himla ensam. så förlorad. så hopplös och meningslös. och jag förstår inte. jag har vänner omkring mig. jag har folk att ringa, texta. allt sådant. men ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam. jag gråter. utan anledning. jag väljer att sitta på sängen, ibland i fosterställning, jag väljer att inte socialisera mig. inget går ihop.
jag var sjutton, drack rödvin och rökte i smyg och var alldeles på tok för vilsen för att det skulle vara normalt.
fyra år senare. fortfarande lika mycket ångest. fast mer. aldrig trodde jag vid 17 års ringa ålder att jag skulle hamna här. att i fyra år gå runt med ångest, vara vilsen och inte se någon poäng med livet.
det urartade. jag blev sjuk. jag har varit sjuk i fyra år. fyra jävla år.
jag har sökt tillflykt i sena nätter, dansgolv, rejv. men ångesten är kvar. livsångesten. vilsenheten. jag är på väg att bli frisk. men allt är så ångestfyllt ändå. vad är poängen?
tvåtusenelva ville jag fly. ville glömmas. ville försvinna. tyna bort. tvåtusentretton tynade jag i princip bort, bokstavligen. jag hade skapat mig en egen värld. en värld jag trodde mig kontrollera. men det var inte jag. jag var bara en fånge.
jag hittade tillbaks.jag blev bättre, sen sämre, sen bättre. jag har lärt mig av misstag. jag kämpar. men det finns fortfarande en tomhet, en hopplöshet.
jag läser bara lite i taget. jag vågar inte mer. vill inte att den ska ta slut.
varvar med att sticka, att tänka, att kolla på serier. bara för att dra ut på det. så kommer i princip resten av min sommar se ut. det känns fint och bra. men att de vackra och så slående orden ska ta slut river något så otroligt i min redan nötta hud.
orden och tankarna han skriver får mig att tänka. de påverkar mig. även om situationerna ligger på helt olika nivåer av smärta och område. men på många sätt har jag också fått en ny chans. en ny chans på livet. som jag inte trodde var möjlig för ett år sen. då trodde jag att jag var fast. fast i mitt huvud, i den sjuka värld jag skapat. men jag tog mig ur. och nu står jag här, med ett nytt liv. men ofta kan jag inte sluta tänka och undra om jag verkligen förtjänar det. för det finns så mycket värre, så många andra, som förtjänar ett liv volym två mycket mer än jag.
känns så fint att vara en av morgonpendlarna som sätter sig på tåget till Malmö innan klockan åtta på morgonen. ska skaffa mig en liten termos så kommer allt vara komplett. inte för att jag har så långt att pendla till jobbet men ändå. känns som att den där termosen hör till.
jobbade för första gången idag. kändes bra. vi han dock inte med så mycket eftersom det var lite strul med de nya datorerna och vi gick igenom saker och ting hela förmiddagen. men imorgon sätter det igång på riktigt. halv nio till fyra. varje vardag. förutom fredag då vi slutar halv fyra.
känns riktigt bra. det är bra folk, bra lokal, bra läge (precis vid lilla torg), bra chef och rolig produkt att sälja.
man inser hur himlans fäst man är vid sin telefon, när den inte är vid en. men jag ser det lite positivt, förutom olägligheten inför midsommar, att vara utan min iphone. det öppnar ögonen för annat.
jag läser mer, jag stickar, jag fixar och jag donar. lite så som det var förr innan vi introducerades helt manipulativt in i den tekniska världen.
världen just nu är så bunden till tekniska prylar. världen i sig blir mer och mer filistin. och det gör mig ledsen.
god morgon. infinner mig just nu hemma hos mina föräldrar i Halmstad. men bara till imorgon bitti.
i helgen blev jag av med mina nycklar och mobilen dränktes i öl (en ölburk sprack i väskan på vägen in till stan). har alltså haft en relativt oturlig helg. så nu sitter jag här i Halmstad och ska på något sätt försöka fixa ny mobil.
men det är inte bara dåliga grejor som hänt. jag har skrivit på kontrakt för mitt nya boende (mitt i stan!!) och fått ett jobb väldigt nära där jag kommer bo. så försöker mest tänka på det för att undvika det jobbiga.
jag förstår inte att mer än halva juni redan gått. snart är det midsommar. sen flyttar jag från mitt nuvarande boende. börjar jobba. och sommaren kommer rulla på. jag menar, vad hände med april? maj? allt går bara så snabbt och jag hänger inte riktigt med.
det känns så vackert. så underbart. så fantastiskt.
att få vara här och nu. att få höja sin röst. att få vara med om detta och få chansen att påverka. första feministiska parlamentarikern i EU, någonsin. och vi är med om det. F! har växt så mycket på sistone. och det bara fortsätter uppåt. det är så underbart att jag inte vet vad.
att sverige demokraterna knep åt sig procenten de gjorde, gör mig fantastiskt besviken och arg. att det högerextrema växer sig starkare och starkare i EU, gör mig rädd. förstår inte hur de kan få så mycket röster. det är absurt.
men vi har Soraya. och jag tvekar inte det minsta på att hon kommer göra allt i sin makt för att föra fram antirasism, HBTQ-frågor och vikten av mänskliga rättigheter. EU ska få lite behövande rosa färg.
det är som helgdagar närmar sig. karnevalen är här.
lund fylls vart fjärde år av mängder av glatt karnevalsfolk. stora som små. det är musik, revy, spex, dans, glädje. känns konstigt att det redan här. och det tar mig ännu närmre dagen jag måste flytta från denna lägenhet. vilket jag inte vill. jag vill stanna här. trivs här.
en sovmorgon blev det. en skön sådan. brukar känna stress av att vakna oberäknat sent. men inte idag. jag vet vad jag har att göra och allt löser sig. imorgon är det fredag. jag längtar.
mer kul har jag inte att säga. jag ska skriva. besöka apoteket. städa.
