Kom på idag att det var fasligt längesen jag tittade och skrev i min kalender. Så mycket har jag släppt på mitt annars strukturerade kalenderliv. Saknar det ofta lite. Men vet ju att det kommer tillbaka. När jag klarar av att hantera ett hektiskt liv igen. När jag inte längre är sjuk.
Även om dagarna nu är bra. Även om jag mår okej och njuter av livet. Är oskuldsfullt nonchalant till allt som handlar om hållbar framtid, långsiktiga tankar etc etc etc. Så har jag aldrig varit innan. Är glad att jag lyckas hålla det. Att jag tillåter mig själv vara mindre ansvarsfull och kontrollerande på flera fronter.
Separationsångesten närmar sig. Det är det enda jobbiga just nu. Jag kommer flytta ifrån min andra familj, min trygghet. Mina vänner, min stad. Jag kommer vara på öppet hav utan en strand att lägga an vid.
Det regnar mjukt och mörkt utanför lägenheten. Nästan sådär vackert melankoliskt. Just idag har jag inget emot det. Jag har dagen planerad, utstakad. Mer än vad jag kan säga om mitt liv, mitt oklara liv.
Dock är det ovanligt kyligt. Jag drar mig inte för att ta på mig sjalen och en extra tröja, så lite hud som möjligt når dagsljus och den svala luften. Känns inte riktigt som sommar och juni. Känns snarare som tidig vår eller höst, om än lite grönare.
Men så får det vara. Det har sagts att sommarvärmen är på väg. Jag uppdaterar ständigt väderleksrapporter från flertalet olika källor. I Berlin ska det snart vara 28 grader och sol. Åh, Berlin. Älskade Berlin. En dröm, så läskig men så himla fantastisk. Tänk om jag lyckas göra den möjlig.
Regnet blir starkare. Det smattrar kraftigare och kraftigare mot rutorna i vår våning. Den trygga våning jag ännu bor i, men bara en månad till. Mindre än en månad. Jag vill inte tänka på det, vill inte flytta ifrån min fina kollektivfamilj, men det är dags. Det är dags för nya äventyr, oklarhet och osäkerhet. Måste och vill, men ändå inte.
Mitt liv är för en gångs skull inte utstakat för mig, planerat, kontrollerat. Jag har släppt på det, ändrat mig, frågat mig själv. Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Och jag har ingen aning. Om en månad blir jag 'hemlös'. Jag blir på osäker och fri fot. Oklar fot. Där inget är säkert, planerat och det finns ingen landningsbana. Men så är det. Det får vara så.
Jag har klarat mig igenom första halvan av året. Det har pendlat mellan hoppfulla och hopplösa känslor. Det har gått något steg bak, något steg fram. Men jag är fortfarande här, trotsat det meningslösa och fokuserat på det viktiga. Till stor del.
Det är nu månad sex, juni, år 2015. Det är svårt att inte känna sig meningslös, utan poäng och ens duktig. Men jag vet ju att det inte är så. Det jag gjort nu har varit viktigt för mig och det är noga att jag inte slutar och stannar upp. Lägger det på hyllan. Jag måste hela tiden tänka efter, i varje situation. Jag vet att jag aldrig kommer kunna tänka fullt ”normalt och fritt”. Sjukdomen kommer alltid att vara en del av mig. Jag måste bara lära mig att hantera den. Att skilja på när det är min sjukdom som talar och när det är jag. Det blir lättare för varje vecka som går, trots vissa motgångar.
En dag kommer jag känna att jag gör och har gjort något meningsfullt. En dag. Men ännu pendlar mina känslor, och det får vara okej. Det blir inte helt bra över en natt. Det kräver tid. Det kräver jobb.