ingridmia.blogg.se

Det regnar mjukt och mörkt utanför lägenheten. Nästan sådär vackert melankoliskt. Just idag har jag inget emot det. Jag har dagen planerad, utstakad. Mer än vad jag kan säga om mitt liv, mitt oklara liv.

Dock är det ovanligt kyligt. Jag drar mig inte för att ta på mig sjalen och en extra tröja, så lite hud som möjligt når dagsljus och den svala luften. Känns inte riktigt som sommar och juni. Känns snarare som tidig vår eller höst, om än lite grönare.

 

Men så får det vara. Det har sagts att sommarvärmen är på väg. Jag uppdaterar ständigt väderleksrapporter från flertalet olika källor. I Berlin ska det snart vara 28 grader och sol. Åh, Berlin. Älskade Berlin. En dröm, så läskig men så himla fantastisk. Tänk om jag lyckas göra den möjlig.

 

Regnet blir starkare. Det smattrar kraftigare och kraftigare mot rutorna i vår våning. Den trygga våning jag ännu bor i, men bara en månad till. Mindre än en månad. Jag vill inte tänka på det, vill inte flytta ifrån min fina kollektivfamilj, men det är dags. Det är dags för nya äventyr, oklarhet och osäkerhet. Måste och vill, men ändå inte.

 

Mitt liv är för en gångs skull inte utstakat för mig, planerat, kontrollerat. Jag har släppt på det, ändrat mig, frågat mig själv. Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Och jag har ingen aning. Om en månad blir jag 'hemlös'. Jag blir på osäker och fri fot. Oklar fot. Där inget är säkert, planerat och det finns ingen landningsbana. Men så är det. Det får vara så.