det är så jävla enkelt att säga "börja må bra, välj rätt väg, va positiv". men det är inte så himla lätt och jag är så trött på alla som ber mig om detta. jag orkar inte vara positiv. jag mår dåligt, jag är destruktiv. det är bara så det är. jag kan inte trycka på en knapp och vipps så är allt bra och underbart. nej, livet fungerar inte så. livet är en pers. livet är inget lätt. det kommer alltid vara svårt att finna poängen, vägen, målet. det kommer aldrig bli en vila.
önskar jag var lika glad, normal och välfungerande som så många andra. önskar jag inte mådde dåligt. önskar jag inte vore ledsen. önskar jag inte vore sjuk.
är så trött på att inte se någon poäng med livet. inget hopp om framtiden. för inte kommer det bli något av mig. och inte finns direkt någon gnista med framtid och liv. det är tråkigt. hopplöst. sorgligt.
och skäms för att tycka så här. när man ändå har det bra tillställt. så kan man ändå inte uppskatta det.
är hemma efter fem dagar i underbara, fantastiska och perfekta berlin.
några böcker rikare.en smalare plånbok, tommare konto. även en tappad plånbok fattigare.
men det är okej. för jag är så glad. vill bara åka tillbaka. prata tyska dagarna långa, gå på oklara klubbar, förlora mig längs vackra gator. dricka öl i görlitzer park hela eftermiddagar, i solen, i 20 graders värme.
dricka öl ca konstant, köpa billig alkolhol, billig tobak, billig mat och billiga kläder. träffa intressant folk, mysa, trivas.
så fantastiskt. att en stad jag ändå bara varit i tre gånger, med stora mellanrum, kan kännas så mycket som hemma. mer än något har gjort på så himla länge.
känner mig så himla ensam. så förlorad. så hopplös och meningslös. och jag förstår inte. jag har vänner omkring mig. jag har folk att ringa, texta. allt sådant. men ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam. jag gråter. utan anledning. jag väljer att sitta på sängen, ibland i fosterställning, jag väljer att inte socialisera mig. inget går ihop.
jag var sjutton, drack rödvin och rökte i smyg och var alldeles på tok för vilsen för att det skulle vara normalt.
fyra år senare. fortfarande lika mycket ångest. fast mer. aldrig trodde jag vid 17 års ringa ålder att jag skulle hamna här. att i fyra år gå runt med ångest, vara vilsen och inte se någon poäng med livet.
det urartade. jag blev sjuk. jag har varit sjuk i fyra år. fyra jävla år.
jag har sökt tillflykt i sena nätter, dansgolv, rejv. men ångesten är kvar. livsångesten. vilsenheten. jag är på väg att bli frisk. men allt är så ångestfyllt ändå. vad är poängen?
tvåtusenelva ville jag fly. ville glömmas. ville försvinna. tyna bort. tvåtusentretton tynade jag i princip bort, bokstavligen. jag hade skapat mig en egen värld. en värld jag trodde mig kontrollera. men det var inte jag. jag var bara en fånge.
jag hittade tillbaks.jag blev bättre, sen sämre, sen bättre. jag har lärt mig av misstag. jag kämpar. men det finns fortfarande en tomhet, en hopplöshet.