ni vet när man bara önskar sig pastellrosa moln och att det inte existerade någon rädsla eller oro överhuvud taget. när man mest bara vill krypa ner under duntäcket och gå runt i pyjamas dagarna långa.
när man helst vill vara själv men ändå ha någon att krama.
någon att kolla på film med. någon att hålla i handen. någon som håller om en och säger att allt blir bra oavsett vad det är.
när man bara vill att allt ska vara tvångslöst, fritt och helt svävande. när man bara vill gå runt och sörpla kaffe ur favoritkoppen.
men det är bara en dröm. för sånt existerar väl inte?
jag tänker. ja, jag tänker alldeles för mycket. mest på kärlek. eller den där pojken, ni vet. som man så gärna drömmer om varje minut man kan. kanke har det med årstiden att göra. kanske har det med den där kramen att göra. jag vet inte och jag är förrvirrad. jag är förrvirrad, blind, förtrollad, vilsen, svag och lite hjälplös. men samtidigt som det kanske verkar lite hemskt och lite väl mörkt kan jag inte låta bli att faktiskt vela känna såhär. även om jag vet att det är ömöjligt. någon form av uppfyllelse av det jag tänker på, det går ej och det vet jag. men så är det väl, ibland. tills något annat dyker upp och än en gång begraver mina drömmar. och så fortsätter det.
är jag dömd att bara få leva i mina drömmar? att aldrig få uppleva de utanför mitt huvud?
Dagarna går. Morgon, middag, kväll. Men knuten tycks inte lösas upp. Allt är lika, om inte mer, rörigt som förr och jag vet inte hur jag ska leda mig rätt. Allt blir ju bara så fel.
Det är inte lätt att försöka få folk runt omkring sig, i ens närhet, att förstå vad som egentligen pågår i huvudet på en. Speciellt inte när man själv inte helt förstår det. Jag vet att allt är rubbat, att inget är normalt. Även om jag verkar fungera normalt. Tvångshandlingar och andra psykiska vridningar är så lätt att dölja för allmänheten. Och ändå är de där. Och jag vet att det är svårt för andra att förstå hur det känns. Hur mycket panik, ångest och stress dessa rubbningar orsakar. Hur lite kontroll man har. De är som att någon eller något annat styr en och det är så ofta jag bara vill fly från mina tankar. Från mig själv. Det enda som håller mig på ett någorlunda spår framåt är Lund, mina marinbiologdrömmar och den nästkommande terminen. Det är det jag lever på. Det enda jag får kraft ifrån.
Det enda jobbiga med att flytta till Lund igen är att bästis inte kommer vara där denna gången. Min andra hälft. Jag har ännu inte insett att hon faktiskt åker iväg långt långt på obestämd tid. Ikväll blir sista gången jag träffar henne. Imorgonbitti åker hon. Det blir sista måltiden, sista natten och sista kramarna. Frågan är inte om jag kommer bryta ihop. Frågan är när.
Att mitt i allt inse att min äldsta bror faktiskt flyttat till Finland är inte det lättaste heller. När vi sa hejdå kändes det som att vi skulle ses igen, dagen efter. Men så var det ju inte. Och det visste jag. Ändå sitter jag här med samma känsla. Men han har ju flyttat. Vi kommer inte att ses imorgon.
På lördag flyttar jag. Jag längtar så himla mycket. Vill bara komma igång med terminen, leva studentlivet, skita i allt annat. Bara vara där, plugga, skriva, läsa, lära känna nytt folk, lära mig fantastiska saker. VIll bara ha allt klart inför flytt.
Jag ska ju även lyckas inse att jag fyller tjugo om två och en halv vecka. Det ligger inte heller riktigt rätt i mitt huvud. Det enda jag kan tänka på är Lund, Liverpool och kaffe. Några dagar efter min födelsedag åker jag och min andra bror till Liverpool i några dagar. Ska bli så fantastiskt. En dröm. Så inte så konstigt att jag ser mer fram emot det än min födelsedag? Fick i varje fall mitt första grattis när jag var på banken i förrgår. Det var väl fint. Men ändå. the big two o. Jag? Mia? Tjugo år gammal? Nej. jag är hellre bara som jag är. Ålderslös.
Tre dagar kvar till Prag & London. Jag har himlans mycket resfeber. Läskigt nog har jag aldrig riktigt haft det på detta viset innan. Igårnatt somnade jag inte förrän sex-sju på morgonen. Låg bara och tänkte på att allt ska gå ihop, att jag ska hamna rätt, hitta till flygplatser och tåg, att inte fastna i Basel på vägen hem till Freiburg. Så mycket som snurrar runt i huvudet.
Tiden går så snabbt, så fruktansvärt snabbt. Både jul och nyår har lyckats slingra sig snabbt tillsammans med tiden. Nu sitter jag här, med plugg från stortå till nästipp och har massor att göra innan flytten till Freiburg. Det känns inte riktigt som att man hinner med. Om exakt två veckor sitter jag där i Freiburg och laddar inför en ny termin. En termin med helt nya äventyr. Men som sagt, mycket ska göras innan. Jag ska göra en tenta, flytta från lägenheten i Lund, fixa allt inför själva flytten till F., hinna träffa så många vänner som möjligt, fixa en ny laptop och fixa en kalender. Stressen och ångesten bara växer och växer.
Jag hade i alla fall en underbar jul och en helt fantastisk nyår. Måste varit den bästa nyåren någonsin. Underbar mat, underbara vänner och underbart firande. Kunde inte ha blivit bättre!
Och nu är det alltså 2013. Här sitter jag. Känner mig inte en dag äldre och drömmer mig iväg. Drömmer om allt som finns att göra i världen, alla möjligheter man har. Drömmer om en tid utan förpliktelser och utan ångest. Antar att det finns en anledning varför jag bara kan drömma om det och bara kalla det drömmar. Det är så det är utlagt. Så även om tvåan i 2012 har blivit en trea känns det inte riktigt som en speciellt stor förändring. Bara ett år till att försöka överleva.
igår kom första antagningsbeskedet. det är klart. jag har tackat ja till min plats på fortsättningskursen i tyska i freiburg. om ungefär en månad flyttar jag alltså till tyskland. det är som en dröm.
nervositet (både bra och dålig), stress och oro är känslorna som dominerar just nu. men det är bra. för det är så det ska vara. är så himla glad. kan inte fatta att jag verkligen flyttar till freiburg. ofattbart och fantastiskt. vet fortfarande inte riktigt hur jag ska reagera.
