Nu är det endast två veckor kvar tills jag befinner mig på Hauptbahnhof med mitt liv än en gång nerpackat i resväskor för att avsluta detta äventyr och påbörja ett nytt.
Det är lördag. Det är tentaplugg. Det är saknad efter Zoegas skånerost, gifflar och pappas korvstroganoff. Det är regn och rusk. Men ikväll ska vi på bio och jag ska äta köttbullar på IKEA samt handla kanelsnäckor. Så det är rätt fint ändå. Och har suttit i nya favoritområdet (som vi hittade av en slump igår) på ett mysigt café (ena bilden), pluggat och druckit kaffe. De spelade bland annan bra musik Movits! Himla bra. Andra bilden är mitt magnifika lördagspluggface.
Språkhistoriatentan är gjord och det är fredag. På tisdag är nästa tenta och på onsdag muntligt prov. =tentaplugg hela helgen. Men först lite lugn, jos fritz,kaffe, lite öl, en cocktail och fredag.
Är mest trött hela tiden. Har massor att göra. Min vardag ser ungefär ut så mycket som föreläsning, mat, kaffe, plugg, stress, läsning, trötta ögon, mat, sova. Det är inte mycket mer. Imorgon kommer äntligen mina underbara föräldrar. Det ska bli fint. Längtar.
Resfeber, trött och sugen på varm choklad.
Det där jag hoppades bara skulle vara en sån dag eller två. Det var mycket värre och sitter fortfarande i.
Fortfarande känslan som ynklig, ensam, trött och liten.
Klär mig i blommig klänning och glittriga strumpor.
Det är väldigt mycket söndag i luften. Det regnar och allt känns fortfarande mycket ynkligt och ensamt.
Pratade en lång stund med min fina mamma på telefon och åh så skönt och härligt. Gjorde allting så mycket bättre. Bara att få höra en trygg och saknad röst.
Imorgon är det måndag igen. Tiden går ofattbart snabbt och det skrämmer mig samtidigt som det omfamnar mig magiskt. Konstigt det dära med blandade känslor.
Om tolv dagar åker jag till Prag och London. Om åttiotvå dagar flyttar jag härifrån. Hur ska man hinna med allt??
Jag bor i en stad med över tvåhundratusen invånare som myllrar fram på gatorna men just nu känner jag mig mest ynklig och ensam strosandes utan mål. Jag har ständigt folk omkring mig men ändå känns det så tomt. Förmodligen är det något som trycker på mitt mentala. Ångest, saknad efter trygghet, hemkänsla, nära och kära. Bristen på kramar. på lugnande, betryggande röster. på att allmänt känna sig trygg och bekväm.
det kanske bara är en sådan dag. eller två. eller så är det något mycket värre som börjar bubbla upp.