jag vill ha någon att vakna upp bredvid på söndagsmorgonen.
någon att överraska med finfrukost på sängen.
med nybryggt ekologiskt kaffe, nybakade scones, cream cheese och närproducerad marmelad.
någon att spendera de där fina första timmarna på söndagen.
de timmarna man är som tröttast och inte riktigt orkar göra någonting överhuvudtaget.
då man mest liknar slöa spaghettistrån.
man tillåts stoppa tiden. man tillåts bara vara. och att få vara med den där andra. den där som verkligen får en att le utan att man riktigt förstår varför. det måste vara något av det finaste.
precis så vill jag ha det.
jag vill skriva allt.
jag vill skriva hela tiden.
men ibland blir det inte av. det är så mycket. mest hela tiden.
ibland känns det som att tiden går så fort att man nästan missar allt som händer.
även fast man ju är med om det.
man är fast i tidens förlopp.
tänk om världen vore tidlös.
tänk om vi varit tidlösa.
svävandes i en värld på rosa moln utan riktning och mål.
då, nu och sen blir ett. en helhet. en tidlös helhet.
var ensam hemma i helgen. känns jobbigt på ett sätt att jag tyckte att det var så himla skönt. inga ljud, bara jag. dörren till mitt rum öppen hela tiden. utan att bli störd. så himla fint.
flydde upp till föräldrarna mina och taxen igår. kände att jag behövde lite familjekärlek och råplugg. och vet ni? det har funkat. äntligen har det släppt lite på skrivarfronten.
den fjortonde ska alla examinationsuppgifter (fem stycken) vara inlämnade och den tolfte ska vi ha lämnat in ämnesval för B-uppsatsen. stressigt och massvis att tänka på men hade inte velat ha det annorluda. detta är bra.