Det regnar mjukt och mörkt utanför lägenheten. Nästan sådär vackert melankoliskt. Just idag har jag inget emot det. Jag har dagen planerad, utstakad. Mer än vad jag kan säga om mitt liv, mitt oklara liv.
Dock är det ovanligt kyligt. Jag drar mig inte för att ta på mig sjalen och en extra tröja, så lite hud som möjligt når dagsljus och den svala luften. Känns inte riktigt som sommar och juni. Känns snarare som tidig vår eller höst, om än lite grönare.
Men så får det vara. Det har sagts att sommarvärmen är på väg. Jag uppdaterar ständigt väderleksrapporter från flertalet olika källor. I Berlin ska det snart vara 28 grader och sol. Åh, Berlin. Älskade Berlin. En dröm, så läskig men så himla fantastisk. Tänk om jag lyckas göra den möjlig.
Regnet blir starkare. Det smattrar kraftigare och kraftigare mot rutorna i vår våning. Den trygga våning jag ännu bor i, men bara en månad till. Mindre än en månad. Jag vill inte tänka på det, vill inte flytta ifrån min fina kollektivfamilj, men det är dags. Det är dags för nya äventyr, oklarhet och osäkerhet. Måste och vill, men ändå inte.
Mitt liv är för en gångs skull inte utstakat för mig, planerat, kontrollerat. Jag har släppt på det, ändrat mig, frågat mig själv. Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Och jag har ingen aning. Om en månad blir jag 'hemlös'. Jag blir på osäker och fri fot. Oklar fot. Där inget är säkert, planerat och det finns ingen landningsbana. Men så är det. Det får vara så.
Jag har klarat mig igenom första halvan av året. Det har pendlat mellan hoppfulla och hopplösa känslor. Det har gått något steg bak, något steg fram. Men jag är fortfarande här, trotsat det meningslösa och fokuserat på det viktiga. Till stor del.
Det är nu månad sex, juni, år 2015. Det är svårt att inte känna sig meningslös, utan poäng och ens duktig. Men jag vet ju att det inte är så. Det jag gjort nu har varit viktigt för mig och det är noga att jag inte slutar och stannar upp. Lägger det på hyllan. Jag måste hela tiden tänka efter, i varje situation. Jag vet att jag aldrig kommer kunna tänka fullt ”normalt och fritt”. Sjukdomen kommer alltid att vara en del av mig. Jag måste bara lära mig att hantera den. Att skilja på när det är min sjukdom som talar och när det är jag. Det blir lättare för varje vecka som går, trots vissa motgångar.
En dag kommer jag känna att jag gör och har gjort något meningsfullt. En dag. Men ännu pendlar mina känslor, och det får vara okej. Det blir inte helt bra över en natt. Det kräver tid. Det kräver jobb.
Det är tungt.
det är så jävla enkelt att säga "börja må bra, välj rätt väg, va positiv". men det är inte så himla lätt och jag är så trött på alla som ber mig om detta. jag orkar inte vara positiv. jag mår dåligt, jag är destruktiv. det är bara så det är. jag kan inte trycka på en knapp och vipps så är allt bra och underbart. nej, livet fungerar inte så. livet är en pers. livet är inget lätt. det kommer alltid vara svårt att finna poängen, vägen, målet. det kommer aldrig bli en vila.
önskar jag var lika glad, normal och välfungerande som så många andra. önskar jag inte mådde dåligt. önskar jag inte vore ledsen. önskar jag inte vore sjuk.
är så trött på att inte se någon poäng med livet. inget hopp om framtiden. för inte kommer det bli något av mig. och inte finns direkt någon gnista med framtid och liv. det är tråkigt. hopplöst. sorgligt.
och skäms för att tycka så här. när man ändå har det bra tillställt. så kan man ändå inte uppskatta det.
är hemma efter fem dagar i underbara, fantastiska och perfekta berlin.
några böcker rikare.en smalare plånbok, tommare konto. även en tappad plånbok fattigare.
men det är okej. för jag är så glad. vill bara åka tillbaka. prata tyska dagarna långa, gå på oklara klubbar, förlora mig längs vackra gator. dricka öl i görlitzer park hela eftermiddagar, i solen, i 20 graders värme.
dricka öl ca konstant, köpa billig alkolhol, billig tobak, billig mat och billiga kläder. träffa intressant folk, mysa, trivas.
så fantastiskt. att en stad jag ändå bara varit i tre gånger, med stora mellanrum, kan kännas så mycket som hemma. mer än något har gjort på så himla länge.
jag var sjutton, drack rödvin och rökte i smyg och var alldeles på tok för vilsen för att det skulle vara normalt.
fyra år senare. fortfarande lika mycket ångest. fast mer. aldrig trodde jag vid 17 års ringa ålder att jag skulle hamna här. att i fyra år gå runt med ångest, vara vilsen och inte se någon poäng med livet.
det urartade. jag blev sjuk. jag har varit sjuk i fyra år. fyra jävla år.
jag har sökt tillflykt i sena nätter, dansgolv, rejv. men ångesten är kvar. livsångesten. vilsenheten. jag är på väg att bli frisk. men allt är så ångestfyllt ändå. vad är poängen?
tvåtusenelva ville jag fly. ville glömmas. ville försvinna. tyna bort. tvåtusentretton tynade jag i princip bort, bokstavligen. jag hade skapat mig en egen värld. en värld jag trodde mig kontrollera. men det var inte jag. jag var bara en fånge.
jag hittade tillbaks.jag blev bättre, sen sämre, sen bättre. jag har lärt mig av misstag. jag kämpar. men det finns fortfarande en tomhet, en hopplöshet.
jag läser bara lite i taget. jag vågar inte mer. vill inte att den ska ta slut.
varvar med att sticka, att tänka, att kolla på serier. bara för att dra ut på det. så kommer i princip resten av min sommar se ut. det känns fint och bra. men att de vackra och så slående orden ska ta slut river något så otroligt i min redan nötta hud.
orden och tankarna han skriver får mig att tänka. de påverkar mig. även om situationerna ligger på helt olika nivåer av smärta och område. men på många sätt har jag också fått en ny chans. en ny chans på livet. som jag inte trodde var möjlig för ett år sen. då trodde jag att jag var fast. fast i mitt huvud, i den sjuka värld jag skapat. men jag tog mig ur. och nu står jag här, med ett nytt liv. men ofta kan jag inte sluta tänka och undra om jag verkligen förtjänar det. för det finns så mycket värre, så många andra, som förtjänar ett liv volym två mycket mer än jag.
känns så fint att vara en av morgonpendlarna som sätter sig på tåget till Malmö innan klockan åtta på morgonen. ska skaffa mig en liten termos så kommer allt vara komplett. inte för att jag har så långt att pendla till jobbet men ändå. känns som att den där termosen hör till.
jobbade för första gången idag. kändes bra. vi han dock inte med så mycket eftersom det var lite strul med de nya datorerna och vi gick igenom saker och ting hela förmiddagen. men imorgon sätter det igång på riktigt. halv nio till fyra. varje vardag. förutom fredag då vi slutar halv fyra.
känns riktigt bra. det är bra folk, bra lokal, bra läge (precis vid lilla torg), bra chef och rolig produkt att sälja.
så ja. livet rullar på.
man inser hur himlans fäst man är vid sin telefon, när den inte är vid en. men jag ser det lite positivt, förutom olägligheten inför midsommar, att vara utan min iphone. det öppnar ögonen för annat.
jag läser mer, jag stickar, jag fixar och jag donar. lite så som det var förr innan vi introducerades helt manipulativt in i den tekniska världen.
världen just nu är så bunden till tekniska prylar. världen i sig blir mer och mer filistin. och det gör mig ledsen.
god morgon. infinner mig just nu hemma hos mina föräldrar i Halmstad. men bara till imorgon bitti.
i helgen blev jag av med mina nycklar och mobilen dränktes i öl (en ölburk sprack i väskan på vägen in till stan).
har alltså haft en relativt oturlig helg. så nu sitter jag här i Halmstad och ska på något sätt försöka fixa ny mobil.
men det är inte bara dåliga grejor som hänt. jag har skrivit på kontrakt för mitt nya boende (mitt i stan!!) och fått ett jobb väldigt nära där jag kommer bo. så försöker mest tänka på det för att undvika det jobbiga.
jag förstår inte att mer än halva juni redan gått. snart är det midsommar. sen flyttar jag från mitt nuvarande boende. börjar jobba. och sommaren kommer rulla på. jag menar, vad hände med april? maj? allt går bara så snabbt och jag hänger inte riktigt med.
det var karneval. det var jobbfest. det var fyra dagar i rad med fest, dans, öl och glädje.
nu är jag trött och tackar för mig. dags att vruncha b-uppsats typ varje vaken minut.
det är som helgdagar närmar sig. karnevalen är här.
lund fylls vart fjärde år av mängder av glatt karnevalsfolk. stora som små. det är musik, revy, spex, dans, glädje. känns konstigt att det redan här. och det tar mig ännu närmre dagen jag måste flytta från denna lägenhet. vilket jag inte vill. jag vill stanna här. trivs här.
en sovmorgon blev det. en skön sådan. brukar känna stress av att vakna oberäknat sent. men inte idag. jag vet vad jag har att göra och allt löser sig. imorgon är det fredag. jag längtar.
mer kul har jag inte att säga. jag ska skriva. besöka apoteket. städa.
det blir nog bra.
ja. jag är medveten om hur dålig jag är på att uppdatera. men kanske inte gör så mycket, eftersom jag mest skriver för mig själv. och det är ju inte så många som läser.
det känns fint att ha bloggen där, även om man inte skriver så mycket. bara så att man kan skriva av sig i det läskiga cyberspace lite då och då. makes no sence med cyberspace men det är rätt bra ändå. just detta.
terminen är snart slut. jag har ångest. jag vill inte. jag vill inte lämna lund. jag vill inte lämna idé- och lärdomshistoria. jag vill stanna där jag är nu.
jag har i alla fall fått jobb, kanske jag har glömt att nämna? tror inte jag fattar det riktigt själv. det är på ett underbart fint litet café på söder, vid nissan i halmstad. söderfamiljen heter det. fantastiskt fint. hade mina två första pass denna helgen. det gick så bra så och jag trivs så fint. klaffade perfekt med att min chef frågade om jag ville jobba då jag ändå skulle passa hus och vovve i halmstad över helgen. lite paus från lundastudentlivet. det märktes av. känns som att jag varit borta i evigheter. men nu är jag hemma, och det är så fasligt skönt. var dock inte alls kul att säga hejdå till pojken min. men har ju sommaren med honom sen.
i höst tänkte jag jobba. ja. jag måste. men jag vill ju som sagt inte lämna lund/malmö. så jag ska söka alla jobb jag kan i malmö och hoppas på det bästa. sen flytta runt på soffor typ. tills jag hittar något mer permanent.
men sommar i halmstad ska bli fint. det är ju ändå en av de bästa sommarstäderna, utan tvekan.
och jo. jag trivs så bra just nu. livet är fint. men stundvis tänker jag på hur mycket hemskt det finns. här, där, överallt. att det är en fruktansvärt hemsk värld vi lever i. så mycket kamp. så mycket nävar. det kommer aldrig att ta slut. ibland blir så många minuter så himla gråa.
jag vet att det har dröjt. varit tyst. men jag har inte haft tid. inte haft ork. inte haft motivation.
men nu sitter jag här. ute på gården med min bok, cola och alla komponenter för att kunna rulla cigaretter. det är vår, det är sol och det är så varmt och skönt. faktumet att inte behöva tänka på jacka, halsduk och vantar. till och med långbyxor. det är bara för fint.
tiden går snabbt. lite för snabbt ibland tycker jag nog. det är snart maj. så mycket händer. och tiden rinner ut. min tid som lundastudent. tiden jag älskar. jag vill inte flytta. jag vill inte sluta plugga i lund. det fina med mitt band med lund är ju dock att jag alltid kommer tillbaka, ofta. det är mitt hem och kommer alltid att vara mitt hem. men jag kan inte låta bli att få lite klumpar i halsen när jag inser att jag bara har ungefär två månader kvar med detta boende. med denna kurs. vill egentligen bara fortsätta med idéhistoria men det är dags nu. det är dags att ta den där pluggpausen och jobba.
ja, jag har ju faktiskt fått jobb. förvånande nog. vem trodde att jag skulle få jobb liksom?? försommaren och sommaren kommer jag jobba på det finaste fiket i Halmstad med de finaste cheferna. söderfamiljen. kommer bli så himla kul och bra tror jag.
som det ser ut just nu försöker jag dock mest fokusera på nuet. på b-uppsatsen, på jazzklubb, på valborg och på karnevalen. det är nu. det närmsta.
men jag mår bra, riktigt bra. kan inte riktigt förstå det själv, men så är det. jag trivs så himla bra i nuet. ett nu på lite längre spann än några sekunder då. ett nu som infinner sig i situationen som är nu. livet just nu helt enkelt. och jag tänker låta det sväva och vara som det är. för varför röra något som redan är bra? nej. det är bara ologiskt. det är bra nu och så får det vara så länge det vill.
jag vill ha någon att vakna upp bredvid på söndagsmorgonen.
någon att överraska med finfrukost på sängen.
med nybryggt ekologiskt kaffe, nybakade scones, cream cheese och närproducerad marmelad.
någon att spendera de där fina första timmarna på söndagen.
de timmarna man är som tröttast och inte riktigt orkar göra någonting överhuvudtaget.
då man mest liknar slöa spaghettistrån.
man tillåts stoppa tiden. man tillåts bara vara. och att få vara med den där andra. den där som verkligen får en att le utan att man riktigt förstår varför. det måste vara något av det finaste.
precis så vill jag ha det.
jag vill skriva allt.
jag vill skriva hela tiden.
men ibland blir det inte av. det är så mycket. mest hela tiden.
ibland känns det som att tiden går så fort att man nästan missar allt som händer.
även fast man ju är med om det.
man är fast i tidens förlopp.
tänk om världen vore tidlös.
tänk om vi varit tidlösa.
svävandes i en värld på rosa moln utan riktning och mål.
då, nu och sen blir ett. en helhet. en tidlös helhet.
var ensam hemma i helgen. känns jobbigt på ett sätt att jag tyckte att det var så himla skönt. inga ljud, bara jag. dörren till mitt rum öppen hela tiden. utan att bli störd. så himla fint.
flydde upp till föräldrarna mina och taxen igår. kände att jag behövde lite familjekärlek och råplugg. och vet ni? det har funkat. äntligen har det släppt lite på skrivarfronten.
den fjortonde ska alla examinationsuppgifter (fem stycken) vara inlämnade och den tolfte ska vi ha lämnat in ämnesval för B-uppsatsen. stressigt och massvis att tänka på men hade inte velat ha det annorluda. detta är bra.
