känner mig så himla ensam. så förlorad. så hopplös och meningslös. och jag förstår inte. jag har vänner omkring mig. jag har folk att ringa, texta. allt sådant. men ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam. jag gråter. utan anledning. jag väljer att sitta på sängen, ibland i fosterställning, jag väljer att inte socialisera mig. inget går ihop.
jag var sjutton, drack rödvin och rökte i smyg och var alldeles på tok för vilsen för att det skulle vara normalt.
fyra år senare. fortfarande lika mycket ångest. fast mer. aldrig trodde jag vid 17 års ringa ålder att jag skulle hamna här. att i fyra år gå runt med ångest, vara vilsen och inte se någon poäng med livet.
det urartade. jag blev sjuk. jag har varit sjuk i fyra år. fyra jävla år.
jag har sökt tillflykt i sena nätter, dansgolv, rejv. men ångesten är kvar. livsångesten. vilsenheten. jag är på väg att bli frisk. men allt är så ångestfyllt ändå. vad är poängen?
tvåtusenelva ville jag fly. ville glömmas. ville försvinna. tyna bort. tvåtusentretton tynade jag i princip bort, bokstavligen. jag hade skapat mig en egen värld. en värld jag trodde mig kontrollera. men det var inte jag. jag var bara en fånge.
jag hittade tillbaks.jag blev bättre, sen sämre, sen bättre. jag har lärt mig av misstag. jag kämpar. men det finns fortfarande en tomhet, en hopplöshet.
Den fjortonde oktober var upplagd och började som om det skulle bli en vanlig, normal måndag. Som alla andra dagar som jag haft den så dominerande merparten av.
Men så blev ej fallet och jag känner en sida av mig jag tog förväl av för mer än en månad sen. Den ska jag trycka bort igen, med all styrka och kraft jag har. Imorgon är det tisdag. Ny dag. Nya tag. Tvättdag.
Dagarna går. Morgon, middag, kväll. Men knuten tycks inte lösas upp. Allt är lika, om inte mer, rörigt som förr och jag vet inte hur jag ska leda mig rätt. Allt blir ju bara så fel.
Det är inte lätt att försöka få folk runt omkring sig, i ens närhet, att förstå vad som egentligen pågår i huvudet på en. Speciellt inte när man själv inte helt förstår det. Jag vet att allt är rubbat, att inget är normalt. Även om jag verkar fungera normalt. Tvångshandlingar och andra psykiska vridningar är så lätt att dölja för allmänheten. Och ändå är de där. Och jag vet att det är svårt för andra att förstå hur det känns. Hur mycket panik, ångest och stress dessa rubbningar orsakar. Hur lite kontroll man har. De är som att någon eller något annat styr en och det är så ofta jag bara vill fly från mina tankar. Från mig själv. Det enda som håller mig på ett någorlunda spår framåt är Lund, mina marinbiologdrömmar och den nästkommande terminen. Det är det jag lever på. Det enda jag får kraft ifrån.
Det enda jobbiga med att flytta till Lund igen är att bästis inte kommer vara där denna gången. Min andra hälft. Jag har ännu inte insett att hon faktiskt åker iväg långt långt på obestämd tid. Ikväll blir sista gången jag träffar henne. Imorgonbitti åker hon. Det blir sista måltiden, sista natten och sista kramarna. Frågan är inte om jag kommer bryta ihop. Frågan är när.
Att mitt i allt inse att min äldsta bror faktiskt flyttat till Finland är inte det lättaste heller. När vi sa hejdå kändes det som att vi skulle ses igen, dagen efter. Men så var det ju inte. Och det visste jag. Ändå sitter jag här med samma känsla. Men han har ju flyttat. Vi kommer inte att ses imorgon.
På lördag flyttar jag. Jag längtar så himla mycket. Vill bara komma igång med terminen, leva studentlivet, skita i allt annat. Bara vara där, plugga, skriva, läsa, lära känna nytt folk, lära mig fantastiska saker. VIll bara ha allt klart inför flytt.
Jag ska ju även lyckas inse att jag fyller tjugo om två och en halv vecka. Det ligger inte heller riktigt rätt i mitt huvud. Det enda jag kan tänka på är Lund, Liverpool och kaffe. Några dagar efter min födelsedag åker jag och min andra bror till Liverpool i några dagar. Ska bli så fantastiskt. En dröm. Så inte så konstigt att jag ser mer fram emot det än min födelsedag? Fick i varje fall mitt första grattis när jag var på banken i förrgår. Det var väl fint. Men ändå. the big two o. Jag? Mia? Tjugo år gammal? Nej. jag är hellre bara som jag är. Ålderslös.
Tiden går så snabbt, så fruktansvärt snabbt. Både jul och nyår har lyckats slingra sig snabbt tillsammans med tiden. Nu sitter jag här, med plugg från stortå till nästipp och har massor att göra innan flytten till Freiburg. Det känns inte riktigt som att man hinner med. Om exakt två veckor sitter jag där i Freiburg och laddar inför en ny termin. En termin med helt nya äventyr. Men som sagt, mycket ska göras innan. Jag ska göra en tenta, flytta från lägenheten i Lund, fixa allt inför själva flytten till F., hinna träffa så många vänner som möjligt, fixa en ny laptop och fixa en kalender. Stressen och ångesten bara växer och växer.
Jag hade i alla fall en underbar jul och en helt fantastisk nyår. Måste varit den bästa nyåren någonsin. Underbar mat, underbara vänner och underbart firande. Kunde inte ha blivit bättre!
Och nu är det alltså 2013. Här sitter jag. Känner mig inte en dag äldre och drömmer mig iväg. Drömmer om allt som finns att göra i världen, alla möjligheter man har. Drömmer om en tid utan förpliktelser och utan ångest. Antar att det finns en anledning varför jag bara kan drömma om det och bara kalla det drömmar. Det är så det är utlagt. Så även om tvåan i 2012 har blivit en trea känns det inte riktigt som en speciellt stor förändring. Bara ett år till att försöka överleva.
försöker se det lite komiskt. även om det bara är ett stort hemskt moln. jag lyckas ändå skratta lite åt mig själv. mest är det väl hån och att gränsen är för längesedan nådd. det är komiskt som ett attribut till dumt och korkat. mest är det dock hemskt och skrämmande.
jag undrar och tänker hur man (jag) kunnat vara så dum och korkad. men nu är det förändring.