ingridmia.blogg.se

Dagarna går. Morgon, middag, kväll. Men knuten tycks inte lösas upp. Allt är lika, om inte mer, rörigt som förr och jag vet inte hur jag ska leda mig rätt. Allt blir ju bara så fel. 

 

Det är inte lätt att försöka få folk runt omkring sig, i ens närhet, att förstå vad som egentligen pågår i huvudet på en. Speciellt inte när man själv inte helt förstår det. Jag vet att allt är rubbat, att inget är normalt. Även om jag verkar fungera normalt. Tvångshandlingar och andra psykiska vridningar är så lätt att dölja för allmänheten. Och ändå är de där. Och jag vet att det är svårt för andra att förstå hur det känns. Hur mycket panik, ångest och stress dessa rubbningar orsakar. Hur lite kontroll man har. De är som att någon eller något annat styr en och det är så ofta jag bara vill fly från mina tankar. Från mig själv. Det enda som håller mig på ett någorlunda spår framåt är Lund, mina marinbiologdrömmar och den nästkommande terminen. Det är det jag lever på. Det enda jag får kraft ifrån. 

 

Det enda jobbiga med att flytta till Lund igen är att bästis inte kommer vara där denna gången. Min andra hälft. Jag har ännu inte insett att hon faktiskt åker iväg långt långt på obestämd tid. Ikväll blir sista gången jag träffar henne. Imorgonbitti åker hon. Det blir sista måltiden, sista natten och sista kramarna. Frågan är inte om jag kommer bryta ihop. Frågan är när. 

 

Att mitt i allt inse att min äldsta bror faktiskt flyttat till Finland är inte det lättaste heller. När vi sa hejdå kändes det som att vi skulle ses igen, dagen efter. Men så var det ju inte. Och det visste jag. Ändå sitter jag här med samma känsla. Men han har ju flyttat. Vi kommer inte att ses imorgon.

På lördag flyttar jag. Jag längtar så himla mycket. Vill bara komma igång med terminen, leva studentlivet, skita i allt annat. Bara vara där, plugga, skriva, läsa, lära känna nytt folk, lära mig fantastiska saker. VIll bara ha allt klart inför flytt.

 

Jag ska ju även lyckas inse att jag fyller tjugo om två och en halv vecka. Det ligger inte heller riktigt rätt i mitt huvud. Det enda jag kan tänka på är Lund, Liverpool och kaffe. Några dagar efter min födelsedag åker jag och min andra bror till Liverpool i några dagar. Ska bli så fantastiskt. En dröm. Så inte så konstigt att jag ser mer fram emot det än min födelsedag? Fick i varje fall mitt första grattis när jag var på banken i förrgår. Det var väl fint. Men ändå. the big two o. Jag? Mia? Tjugo år gammal? Nej. jag är hellre bara som jag är. Ålderslös.